Jobb och bio.....
Extrajobb på Ica idag... 10-17.45....
Bara lördag och söndag kvar... och imorgon är det jippo på jobbet, chefen med familj kommer och bjuder kunderna på kaffe och tårta....
Efter jobbet gick jag och Christina på Förbjuden kärlek på Hagabion...
Filmen handlar om tonåringa Atefeh och hennes bästa vän Shireen utforskar tillsammans Teherans regimkritiska undergroundkultur.
När Atefehs bror återvänder hem från en drogavvänjningsklinik har de just inlett en lesbisk kärleksrelation. Brodern mottas som den återuppståndne förlorade sonen.
Han själv tar avstånd från sitt tidigare liv och lierar sig med moralpolisen.
Brodern förkastar sin systers livstil och sexualitet och blir besatt av att försöka ”rädda” henne.
Plötsligt är de två tidigare så nära syskonen intrasslade i en farlig triangel bestående av spänning, överlevnad och svek.
SvD skriver:
Man behöver inte se den erotiska drömscenen på ett hotellrum i Dubai för att förstå att Maryam Keshavarz inte har någon användning av sitt iranska pass längre.
Förbjuden kärlek är en film i exil: Den är inspelad i Beirut, producerad med främst amerikanska pengar, skådespelarna i huvudrollerna har också dubbla medborgarskap. Skildringen av explosiv iransk ungdomskultur i det fördolda påminner om Bahman Ghobadis No one knows about persian cats, minus självcensuren.
Circumstance, som är den mindre melodramatiska internationella titeln, är uppbyggd som en thriller. Tonårstjejerna Astafeh och Shireen har ett hemligt förhållande och en slags fristad i Astafehs sekulära och förmögna familj. När hennes storebror kommer hem nyfrälst efter en tid på avvänjningsklinik, kommer inte hotet bara utifrån utan snart också inifrån.
Milk, Gus van Sants film om gayaktivisten Harvey Milk, har en nyckelroll, och Keshavarz har dragit paralleller mellan revolutionen på Castro Street i 70-talets San Francisco och situationen för homosexuella i dagens Iran. Att vara gay blir här också en synonym för progressivitet - jag gissar att det hade räckt att de gick på houseklubb i för lite kläder för att bli haffade av moralpolisen.
Nikohl Boosheri och Sarah Kazemy i huvudrollerna är liksom bildlösningarna ibland lite för snygga för sitt eget bästa. Men inte minst Soheil Parsa som pappan som drömmer om att hans dotter en dag ska kunna bada i havet i baddräkt istället för i slöja, bidrar till en rörande berättelse om hur rädsla urholkar själen.
Jag var ju inte lite arg på världen när jag kom ut från salongen....
Men så värd att se!!